Jordens befolkning ökar stadigt och samtidigt kan vi inom ett tiotal år förvänta oss en ökad levnadsstandard (och därmed ökad resursförbrukning) i, vad som i dagsläget går under begreppet u-länder. Indien, med över 1 miljard invånare (en stadigt ökande siffra), förbrukar till exempel fortfarande bara 0,8 hektar per person (vilket är den uträknade delen varje individ kan tillhandahålla för att det ska bli rättvist fördelat), vilket också det, med största sannolikhet, kommer att öka. Nämnas ska ju att i Sverige tillhandahåller varje enskild individ 6,1 hektar, Och då förbrukar vi alltså redan nu mycket mer än vad vår jord kan klara av. Om denna utveckling fortsätter beräknar WWF att vi år 2050 kommer att behöva ytterligare ett jordklot för att klara av att försörja jordens befolkning. Alltså måste någonting göras, och det illa kvickt!

Om vi inte väljer att göra någonting åt problemet har vi i princip två val: antingen kan vi inte tillåta kineser och indier att leva vår typ av liv, de måste snarast hindras från ytterligare utveckling av sin ekonomi och absolut inte skaffa sig fler bilar, datorer, kylskåp etc. Alternativet till detta är att vi i väst ger upp vår egen ekonomiska utveckling och lämnar plats åt andra som hittills inte varit lika lyckligt lottade.

Kina verkar dock inte lägga mycket vikt vid miljöhoten för tillfället, de är medvetna om dem, men där får det vara nog. Det får helt enkelt vara värt ett par grader varmare klimat om en femtio år om det betyder i-landsstandard för hela landet! Kinas argument är att vi i västvärlden smutsat ner hela världen de senaste 150 åren, och att Kina inte kan låta sig beröras av en sent påtänkt miljöhysteri i Väst. Men vilka krav kan man egentligen ställa på Kina? Att de ska hitta på miljövänligare sätt att fixa till sin ekonomi på eller att de ska införa miljövänliga bilar innan de tillåter invånarna att köra mer? Fast vi borde kanske först peta ut den enorma trädstammen ur vårt eget öga… I och för sig är det lite för sent att börja diskutera vem som gjorde fel och rätt från början, huvudsaken borde väl ändå vara att se till att vi har någon planet kvar om femtio år?

Båda dessa alternativ är i princip omöjliga, alltså återstår ett sorts globalt samarbete.
Resursproblemet går i teorin att lösa ganska enkelt med hjälp av alternativa odlingsmetoder (dvs. genmanipulation). Detta har man ju även gjort i Kina där man har utvecklat ris som kan skördas fyra gånger om året. Genmanipulation är en lösning som bara har börjat användas, men som jag tror kommer att betyda en hel del i framtiden då den innebär att resurser kan ökas ytterligare. Dock finns det ju de som menar att det inte kommer att bli bra i slutändan, men om världen ändå är på väg att gå under, är det inte bättre att chansa och försöka se till att fler människor på vår jord kan leva ett gott (läs godare) liv?

Marknadsekonomin och tillväxttänkandet i Kina är knappast något vi kommer att kunna hejda ändå. Sisådär en miljard bilar och kylskåp i kinesiska hushåll är precis vad vi kan räkna med om ett par decennier, och vi har inget val än att acceptera och förhoppningsvis göra det bästa möjliga av situationen. För Kina gäller å andra sidan att miljöproblemen kommer som ett brev på posten, och man kommer att bli tvungen att ta itu med dem. Troligtvis kommer man dock inte att ta tag i detta förrän man är ytterligare en bit upp i ekonomiska trappan. I dagsläget står den ekonomiska tillväxten över miljötänkande och vi kan bara se på och vänta. Vad vi kan göra är dock att fortsätta handla med Kina och Indien, eftersom det är handel som skapar välstånd som i sin tur skapar behov av t.ex. renare miljö. Vi kan ju också bidra med våra egna erfarenheter på området, vi kan ju fortfarande fortsätta utveckla miljövänliga alternativ till allt det icke-miljövänliga och sen när Kina och de andra länderna är redo för det kan vi lämna över svaren på frågorna.

Västvärlden måste ta tag i problemen nu, vi måste göra det dels för att det är vi som är till störst del ansvariga för att problemen finns och dels för att vi har störst möjligheter (det är lättare att införa nya, miljövänliga, kanske dyrare metoder i ett land med bra ekonomi). Vi har inte tid att vänta på att någon annan ska göra det heller (och vem skulle det vara i så fall?), och nej, det kommer inte att orda upp sig i slutändan av sig självt.

Det absolut märkligaste fenomenet i dagens politiskt korrekta Sverige är frågan om feminism. Aldrig tidigare, varken i Sverige eller något annat lands demokratiska historia, har man kämpat så enormt för en jämställdhet mellan kvinnor och män. Löpsedlarna handlar var och varannan månad - om inte vecka - om att si och så många VDs är kvinnor. Är det inte det, så handlar löpsedlarna om att styrelseposterna är dittan och dattan ockuperade av en klubb för inbördes beundran - givetvis männen.

Varje dag finns det en kvinna som tjuter om hur orättvist behandlad hon blir för att männen styr. Varje gång finns det en man - feminist, givetvis - som backar upp kvinnan ifråga och säger ‘fy skäms’ till sina partikamrater snarare än att gå till grunden med problemet. Bland aktieregistrerade företag på Stockholmsbörsen finns två kvinnor som besitter VD-poster. Aftonbladet var snabbt igång med sin feminism-kampanj om att det är dåligt jämställt bland maktpositionerna i företag.

Istället för att ifrågasätta varför kvinnor inte besitter fler VD- eller styrelseposter proklamerar man snabbt och lätt att det rör sig om en sexistisk studiecirkel för män. Istället för att se till vetenskapliga studier som visar att män är mer affärs- och karriärinriktade och inte har några som helst problem med att visa framfötterna, kritiserar man tradition och kultur och drar paralleller till att kvinnor fick rösträtt senare än män. Istället för att se till det faktum att fler män i de generationer som nu besitter VD-poster faktiskt har en högre utbildning och därmed kompetens än kvinnor väljer man att se till argument som “Men vi behöver fler kvinnor, det skulle vara mer jämställt då.”

Slopa för i Helvetet kvoteringsprocesserna i dagens Sverige. Ingen människa, kvinna eller man, handikappad eller fysiskt perfekt, sjuk eller frisk, gammal eller ung har någonsin mått bra av att kvoteras in i ett system eller bli bortvald på grund av kvoter.

För hur skulle samhället se ut när vi inför en total jämställdhet, när dyslektiker fungerar som nyhetsuppläsare, när aerobicsinstruktörer är 60 kilo överviktiga män väl över 50, eller när 63-åriga Ester med sin dåliga hörsel ska använda en dator för att leta upp telefonnummret till dig som du ringt till 118 118 för att få tag på?

Nej, Sverige har glömt vad värde heter. Man utgår från en totalsocialitisk princip om att alla människor har ett likadant värde, oavsett vad. Man tar inte hänsyn till individens egenskaper, och därför blir en sprinterlöpare lika mycket värd som en rullstolsbunden person - även om det är i frågan om ett maratonlopp. Istället för att vara rak i ryggen och säga “Nej, du är för dålig” fegar man ur sig ett “Självklart är du välkommen till vårt företag, vi har tillsatt pengar från årets budget till kurser i självutveckling, projektledarskap och retorik.”

Det där därför styrelseledamöter får lida, för att Agneta, 43, är ju kvinna med viss affärskompetens och ska därför ersätta Gösta, 56, som har en lång erfarenhet av styrelsefrågor. Det är därför 18-åriga Peter inte får göra lumpen fast han vill, medan 17-åriga Nicklas blir tvingad fast han inte vill. Samtidigt söker 17-åriga Sara in som blir välkomnad med öppna famnar eftersom: “Försvarsmakten, som är Sveriges största myndighet, arbetar självklart för att bli mer jämställd.”

Väx för helvete upp, Sverige. Feminismen är uttjatad, alla människor har inte lika rätt och kvinnor och män har olika egenskaper. Män och män har olika egenskaper. Kvinnor och kvinnor har olika egenskaper. Så bort med all kvotering, vad gäller att kvotera in kvinnor bland mansdominerade yrken och positioner och vad gäller att gå efter icke-fungerade principer som att människor som inte vill göra lumpen ska göra det ändå, medan de som verkligen vill inte ska få göra det.